vickivicki

På skolan hade vi besök av en gammal dam som varit med och upplevt förintelsen av judarna. Helt sjukt att höra henne berätta massa så sjukt hemska saker som man liksom inte kan beskriva med ord. Ingen kan nog förstå hur det var, förutom de som varit med om det och överlevt. Men vilken kämpe! Det kallar jag stark! Man blir nästan gråtfärdig när man tänker på hur stark hon är och hela mitt hjärta log när man såg henne skratta och le nu. Det är så otroligt att folk som varit med om något sånt sedan kan resa sig igen och leva vidare. Jag beundrar verkliga alla dessa människor! När man vet vad som hänt i historien, känner jag mig själv som skit, här sitter man hemma med iphones, datorer, mat i överföd och kläder för flera år och klagar över små skitsaker. Jag ska verkligen värdera det jag har mer och vara så otrolig tacksam för det liv jag har. Det var så himla intressant och spännande (fel uttryck eftersom det var ju absolut inget man kan kalla spännande eller intressant eftersom det var så himla fel, det som hände, att det inte kan beskrivas med ord men jag hoppas ni förstår vad jag menar med intressant och spännande)att lyssna på henne. Man blir så himla ledsen men samtidigt är det inte så mycket att vara ledsen över nu, för allt har redan hänt och det finns inte ett skit man kan göra. Det ända man kan göra är att genom lära av människans felsteg inte låta något sånt här fruktansvärt hända igen..